 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
(forts - FORNTIDENS VÄLDIGA MÄN)
LJUS - TID - GRAVITATION; dessa tre skapelseelement står enligt Einsteins relativitetsteori i förhållande till varandra och påverkas av varandra.
Hur påverkas då en man som befinner sig i ett elektromagnetiskt
kraftfält som det nedan beskrivna? Förändras hans
vikt och tidsuppfattning? Kan det vara så här de "flygande
tefaten" (om de finns) drivs? Är tefaten ett slags solsystem
i miniatyr?
Dessa tankar kan tyckas ligga utanför det område en
kristen tidskrift skall täcka, men om Herrens Ande ger ord
och inspiration, vem kan då hålla igen?
Pröva allt, och behåll vad gott är.
HUR UPPSTÅR GRAVITATION? Har gravitation
med rotation att göra? På ett sätt har den det,
för rotation upphäver gravitation, t.ex jordens rotation
runt solen.
Men solens egen rotation då? Vad har den för funktion,
och vad skapar den för effekter i solsystemet?
Och jordens rotation runt sin flytande kärna, som skapar
ett elektriskt kraftfält runt planeten, ungefär på
samma sätt som en generator. Vad skulle hända om jorden
roterade åt andra hållet, dvs motsols?
En helikopterpropellers rotation upphäver på sitt
sätt tyngdlagen, rent mekaniskt. Men om det tillverkades
en "elektronisk" propeller, som genererar ett kraftfält
runt en skivformad farkost, vad händer då?
Skulle det kunna fungera både som en flygande farkost och
en tidsmaskin?
Om ljus påverkas av gravitation, varför skulle då
inte gravitation påverkas av ljus? Eller av elektricitet?
Bevisar inte elektromagneten det, som genom sin elektriska laddning kan lyfta metallföremål? Och omvänt, stöta bort dem om strömmen växlas?
Om ljusets hastighet alltid är konstant i rymden, som
Einstein sade, vad är det då som hejdas när ljusstrålar
som passerar en stjärna böjs av dess gravitation? Det
måste vara tiden. Samma sak med ett svart hål.
Om ljuset från "hålet" (dvs en kollapsad
stjärna) bromsas upp och hejdas totalt av stjärnans
gravitation, och ljuset ändå enligt Einstein har konstant
hastighet, vad är det då som har bromsats upp? Är
det tiden?
Betyder det då att ljuset från stjärnan egentligen
fortsätter att stråla ut, medan det är tiden
i och runt hålet som stannar av? Eller t.o.m börjar
gå baklänges, så att ljusstrålarna
kommer ut i - forntiden?
Någonstans i dessa förhållanden
mellan ljus, gravitation och tid, borde man kunna finna svaret
på hur tefaten (om de verkligen finns) kunnat färdas
så obehindrat genom universums enorma avstånd.
Tefatens observerade form tyder på detta. Varför är de (nästan) alltid runda och inte raketformade? De har också, när de observerats, roterat (eller dess "midja" har roterat), hastigt med ett vinande ljud, ofta med ett ljussken vars färg ändrats i förhållande till hastigheten.
En vanlig mekanisk propeller skapar som sagt tryckvågor
i luften, som lyfter t.ex en helikopter. Kan då en kraftfull
elektronisk rotor skapa magnetvågor i gravitationsfältet,
och på liknande sätt lyfta tefaten?
Eller kan sådana magnetfält ställas i opposition
till jordens magmakärna av järn, så att ett minusfält
uppstår som stöter bort tefatet från jordytan?
Mycket i tefatens omvittnade rörelser och effekter tyder
på att det är så de är konstruerade. Dels
att de rör sig oerhört hastigt, med blixtsnabba accelerationer
och kursändringar, vilket blir fullt möjligt om jordgravitationen
upphävts. Då påverkas varken farkost eller passagerare
av g-kraft eller centrifugalkraft. De kan lugnt dricka sitt medhavda
rymdkaffe, medan farkosten ilar hit och dit.
De kan då också hållas svävande strax ovan
marken, på "tomgång", vilket ofta har observerats,
liksom man har sett dem vagga fram och åter, likt en båt
på vågorna.
Dels att det ofta har rapporterats om kraftiga elavbrott i samband
med UFO-observationer, liksom att bilar har stannat när UFO:s
svävat över dem, och att strålskador och radioaktivitet
har konstaterats hos vissa iakttagare och på de platser
där fat landat.
Allt detta, som är gemensamma och återkommande iakttagelser
hos dem som påstår sig ha sett tefat, visar i så
fall att tefaten verkligen drivs och omges av något slags
elektriskt kraftfält.
Och detta kraftfält bör inte vara helt okänt eller
främmande för oss, eftersom det då tycks fungera
lika bra här på vår jord, som på besökarnas
jord.
DESSUTOM, om man ytterligare skall utgå
från de observationer och kontakter som folk haft med UFO-besökare,
verkar de inte vara så särskilt mycket intelligentare
än oss, eller mera "utvecklade". De verkar stå
på ungefär samma nivå, en del något över,
andra t.o.m något under oss.
Vilket måste innebära att gåtan med intergalaktisk
rymdfart har en ganska enkel lösning. Det är bara det
att vetenskapen inte har kommit på den ännu, kanske
just för att den är så enkel.
Tefatens form, uppförande och effekter på omgivningen
pekar på att de drivs av elektricitet, dvs ljus, som påverkar
och upphäver både gravitation och tid.
Albert Einstein, som inte ville förneka Guds existens som
många andra forskare, lär också ha sagt, att
om man kunde färdas med ljusets hastighet eller fortare,
så skulle tiden stanna av och t.o.m börja gå
baklänges.
Men varför inte färdas med ljuset, i stället
för att försöka hinna ifatt det? Dvs genom att
först föreställa sig, liksom Einstein gjorde, hur
en järnvägsstation stannar vid tåget, i stället
för att tåget stannar vid stationen. Allt beror nämligen
på varifrån man mäter rörelsen, från
vilken punkt i universum man utgår. Enligt detta resonemang
är det lika rätt att säga att stationen stannar
vid tåget, som att tåget stannar vid stationen.
Om det runt en tefatsfarkost, runt dess midja, byggs ett isolerat och supraledande hålrum, vari en magnet eller elektriska strömmar kan rotera, med ljusets hastighet, så att hela farkosten blir innesluten i det kraftfält som skapas, då kanske man har löst gåtan med både gravitationens och tidens upphävande.
Men det kanske blir svårt att hitta frivilliga passagerare...
VI ÅTER, som har vårt medborgarskap i himlen (Fil. 3:20), behöver inte bekymra oss för sådant. Vi skall fara bortom månen, Mars och Vintergatans stjärnevärld, i den Helige Andes kraft, och då behövs varken "sputnik eller bärraketer", för vi får åka på Guds nåd - som Carl Öst sjöng om i sin profetiska visa.
